Som ni vet hälsade jag i veckan på en gammal vän som gör en magisterexamen i matkultur och -kommunikation i norra Italien. Vi åt och pratade om mat i en vecka och min väninna introducerade begreppet gastronationalism. Det är ett sätt att förstärka känslan och värdet av nationell tillhörighet och för producenter att väcka nationalistiska känslor för att marknadsföra mat. Att älska maten från landet man kommer ifrån (och kanske tycka att den är lite bättre och hälsosammare än all annan mat) kan tyckas som en ganska oskyldig inställning, men tydligen kan också mat användas som en ett högerextremt argument. Det överlägsna folket som äter den överlägsna maten.I Italien har ekonomin inte precis blomstrat på sistone, landet brottas med korruption och stundvis direkt kaos med nyvald högerregering, men hur illa de än ser ut har italienarna alltid kunnat luta sig mot två saker 1) fotboll 2) matkulturen. Det är bara det att Italien inte kvalificerat sig i de senaste två världskupperna och nu finns bara maten kvar. Egentligen är det inte så konstigt eftersom mat och identitet är så sammankopplade, är du vegan eller en köttvurmande alfahanne? Tycker du om ostron eller dricker du IPA-öl?Eftersom det alltid i en framgångsrik kampanj behövs en fiende (de andra) har italienska politiker har positionerat sig genom att bland annat förbjuda labbproducerat kött, insekter som proteinkälla och trotsigt poserat med italienska viner (inte minst Alessandra Mussolini, ja den Mussolinis barnbarn) då EU gått ut med den senaste varningen för hälsoskador också för de som konsumerar vin i moderata mängder.Det är såklart inte bara Italien som sysslar med gastronationalism. Frågan är bara när och hur den amerikanska högern ska ta sig an detta.Men det är inte därför vi är här. Nu över till länkarna.
