Mitt liv i Los Angeles kan delas in i två säsonger 1) Los Angeles 2) Norden. För varje år som går snurrar de här två säsongerna, och med dem de andra tidsmarkeringarna lite fortare, fire season, Halloween, Thanksgiving, jul och nyår, tre månader då det eventuellt regnar ibland, spring break i april och plötsligt är skolåret slut, vemod och det är dags att resa till Norden igen. Jag tänker inte komma med den högst banala spaningen att tiden går fort och alla blir äldre, men samtidigt har jag svårt att fatta att vi flyger österut på måndagen. Redan nu!Det jag insåg i år är att också känslor har säsonger. Just nu befinner jag mig både i vemodet när barnen slutar en årskurs och sedan separationsångesten från LA. Medan många av mina nordiska vänner räknar ner dagarna tills de ska få andas frisk luft och tala svenska på stan igen känner jag att varje minut som jag inte tillbringar i Kalifornien är ett slöseri med liv. Vid det här laget fattar jag att jag kommer att känna en enorm separationsångest när vi ska resa hem från Stockholm. Inte för att jag vill tillbringa hösten där, men för att jag förstärkt banden till alla jag tycker om och har svårt att lämna dem.Rationell kan man inte påstå att människan är, men å andra sidan vore det otroligt tråkigt att leva i en värld utan känslor.Här finns länkarna.
