Häromdagen städade jag bilen och passade på att slänga ett par Make America Great Again-kepsar och ett mynt med samma avsändare vi gått av vår vän Trumpälskaren. Det kändes skönt och renande trots att jag fram till rensningen av bakluckan inte ens kom ihåg att MAGA-merchen existerade där.Dagen efter läste jag en artikel om MAGA-fan fiction. Det var en så intressant text att jag tänkte dela med mig av en del här. Auktoritära rörelser har alltid förstått kraften i storytelling. Berättelser används som politiskt verktyg som hjälper att ordna världen i begripliga roller och ge människor en känsla av mening och tillhörighet. Historien är full av exempel. I Nazityskland publicerade man barnböcker som lärde barn att skilja mellab ”rätt” och ”fel” människor. Japanska krigsfilmer för barn under andra världskriget förberedde knoddarna mentalt på invasion och uppoffring för fosterlandet.I USA har Pentagon länge samarbetat med Hollywood. Redan under kalla kriget syntes det i filmer som Top Gun (1986), och efter 11 september blev kopplingen tydligare i krigsfilmer som Black Hawk Down, Transformers och American Sniper, där amerikansk militärmakt ofta skildras som heroisk och självklar, med begränsat utrymme för civila offer eller politiska gråzoner.I dag i Trumps USA handlar politik allt mindre om fakta, historia och hur samhället faktiskt fungerar och allt mer om att hålla liv i ett visst narrativ som gynnar presidenten. Kash Patel, med inflytande över FBI:s verksamhet, har skrivit en barnbokstrilogi som är ett perfekt exempel. I böckerna förvandlas verkliga politiska aktörer till sagofigurer. Donald Trump är den rättmätige kungen. Hillary Clinton ett ont väsen. Justitiedepartementet en elak drake.Världen delas upp i hjältar och skurkar, gott och ont, precis som i alla barnsagor. Det intressanta är att böckerna trots det har sålt i stora upplagor. Det pekar på en tydlig koppling till vuxenvärlen. Samma förenklade världsbild präglar redan den politiska berättelse som många MAGA-supporters lever i. Propagandan behöver inte vara avancerad. Den behöver bara återge världen så som mottagaren redan uppfattar den för att kännas sann.Samma berättarlogik genomsyrar Trumps politiska stil. Motståndare får öknamn som är elaka och lätta att minnas (“Crooked Hillary”, “Sleepy Joe”, “Little Marco”, “Gavin Newscum” osv). Institutioner förvandlas till fiender och politiska konflikter beskrivs som slutstrider där civilisationen står på spel. Fakta som inte passar in i narrativet upplevs inte som information, utan som angrepp. Rättsprocesser blir politisk förföljelse, valförluster blir stöld och våld kan beskrivas som självförsvar (se bara på ICE-agenten som mördade Nicole Good i Minnesota). Ni fattar.Internet och sociala medier har såklart drivit på detta. QAnon fungerade som en kollektiv berättelse där tusentals människor tillsammans byggde en alternativ verklighet. Stormningen av Kapitolium bar samma drag. Den var både politisk handling och iscensatt symbolik, där många deltagare tycktes uppfatta sig själva som hjältar i ett pågående drama. Gränsen mellan rollspel och verklighet är suddig i USA idag.Men det här är inte bara ett amerikanskt fenomen. Samma sak händer i andra (icke-demokratiska) länder. I Ryssland används filmer, barnprogram och historieböcker för att framställa staten som hjältemodig och fiender som existentiella hot. I Kina byggs nationalism in i allt från skolmaterial till populärkultur, där partiet konsekvent porträtteras som beskyddare och opposition som kaos. I Ungern har Viktor Orbáns regering tagit kontroll över medier och kulturstöd för att sprida en berättelse om nationen som hotad inifrån och utifrån, med regeringen som enda försvarslinje. I Turkiet används tv-serier och historiska draman för att romantisera ett starkt, auktoritärt ledarskap och sudda ut gränsen mellan politik och myt. Gemensamt är inte formen, utan funktionen: politiken förenklas till berättelser där makten alltid spelar hjälterollen och kritik blir ett angrepp på själva nationen.De här berättelserna spelar stor roll eftersom de inte uppfattas som propaganda av dem som redan lever i dem. Min MAGA-kompis är bombsäker på att det är jag som lever i en fantasi och där alla som inte stöttar Trump är grundlurade av liberal storytelling och opinionsbildning. Och kanske det faktiskt är skäl att kolla sina egna källor ibland (fast jag tröstar mig med att jag aldrig köpt merch av en redan invald politiker).Här finns det bästa jag läst i veckan.
