Igår tog jag en kvällspromenad med tolvåringen. Några kvarter från vårt hem mötte vi en kvinna som stannade och sa att hon följer mig på Instagram och tycker om alla "activities" jag gör. Aldrig sett min son lika imponerad av sin mor. Jag kan inte påstå att det händer ofta att folk stannar mig på gatan i LA, men det var väldigt trevligt.Jag har ju inte jättemånga följare på Instagram om man jämför med stora influencers, men så pass många att jag precis kvalat in i privilegiet av att vara en mikroinfluencer. Det händer att företag skickar grejer åt mig, jag får gå på kul tillställningar och ibland kan jag till och med tjäna lite pengar genom samarbeten. Det är kul eftersom jag lägger ner ganska mycket tid på min blogg, mina poddar och mina sociala medier. Jag har medvetet satsat på det eftersom jag föredrar att vara frilansare/företagare framom anställd. Det är svårt eftersom jag gärna vill vara kul och inspirerande, men inte heller vill hetsa till överkonsumtion. ELLER urvattna mina kanaler med reklam.Det är väldigt sällan folk skriver elakheter till mig. Ibland kommenterar någon med en avvikande åsikt, men det är mer än välkommet. Tycker att kommentarerna på min blogg är halva nöjet. Det som jag däremot inte kan sluta förvånas över är människor som glider in i mina DM på Instagram och har åsikter om vad jag äter eller hur jag klär mig. Eller utan att ens säga hej skriver typ "finns det glutenfri pasta på restaurangen" eller "hur kallt är det i vattnet?". För att inte tala om de återkommande som ber mig göra en lista med tips när de ska besöka Los Angeles eller Helsingfors. Alltså, jag tipsar gärna kort om mina favoritrestauranger, men att göra en personlig guide för någon som reser till LA med sin mamma och svägerska tar helt enkelt för mycket tid. (Dessutom skrev jag en hel LA-guide för några år sedan).Det jag försöker säga är att jag gärna är en virtuell kompis, men jobbar ständigt med gränsdragning.
