Jag tänker, läser och lyssnar ohälsosamt mycket på nyheter från Ukraina och märker att det suger en hel del energi ur mig. Tycker att det är svårt att hantera eftersom jag är genuint intresserad och tycker att jag som journalist har ett ansvar att följa med. Inte minst på grund av att jag har flera journalistvänner som nyss kommit därifrån/är på väg dit. På tal om krig och trauman skrev jag en text om stereotypen av den tysta, alkoholiserade, våldsamma finländaren ibland grundar sig i krigstrauman och om att trauman inte stannar hos personen som får dem utan kan resa vidare genom barn och barnbarn.Eftersom jag varit ganska trött har jag varit mer motiverad att tacka nej. Tackade nej till ett större projekt som skulle ge lite klirr i kassan, men som skulle ta ganska mycket tid och energi. Uppdragsgivaren återkom mer ett förslag på högre arvode. Jag tackade ändå nej, men påmindes om att det alltid finns rum för förhandling, både kring löner och arvoden (jag säger också detta eftersom vi idag i Friday Lab Community hade en paneldiskussion kring löneförhandling. I mars talar vi alltid om pengar och har också haft föreläsningar om att investera i aktier och spara smart).Jag tackade också nej till en intervju som gav mig en ganska dålig vibe till att börja med, jag lät viben passera, men nästa gång vi hade kontakt växte den olustiga känslan. Upplever ni att er första magkänsla ofta är korrekt? Jag tror inte att magkänslan är något magiskt, utan helt enkelt ens samlade erfarenheter som man kanske inte kan formulera i ord, men som signalerar när något känns fel.
