När folk ser bilder från när vi rider ut i Topanga hör de ofta av sig och säger att de gärna vill komma med eftersom det ser så härligt ut. Och de har rätt, det inte bara ser härligt ut, det är härligt! Otroligt vackert när solen sjunker ner i Stilla havet. Jag har identifierat två grupper av hästmänniskor a) de som er erfarna ryttare säger alltid att de typ kan grunderna b) de som gjort en trailride på en turistdestination säger att de kan rida vilka hästar som helst. Min kompis Tamaras hästar kan vara ganska vilda. Det är inte ovanligt att de bockar, stegrar sig och skenar. Vanligtvis hålls vi kvar i sadeln, men det händer också att vi trillar av. Jag säger alltid detta åt folk som vill rida ut med mig, men jag tror inte folk fattar att jag menar allvar. Igår gjorde vi en liten tur i solnedgången. Eftersom båda gästerna var ganska oerfarna ryttare promenerade Frida och jag bredvid hästarna. Den ena ryttaren ville trava och det hela slutade med att hon fick halta tillbaka till stallet med hjärnskakning medan jag red hem Sequoia. Sedan åkte vi till akuten där de rekommenderade att patienten inte sov ensam så jag fick stanna som övernattningsgäst. Alla mår någorlunda bra nu, men jag har bestämt mig för att ta en paus i att ta med folk upp till hästarna. Det är för stressigt att gå omkring med en oro att någon ska bli avslängd och göra sig illa. Har någon av er haft hjärnskakning? Hur kändes det? Hur länge tog det innan ni mådde okej igen?
