När jag lägger ut hästbilder på Instagram får jag alltid väldigt dåligt engagemang. Jag fortsätter lägga ut ändå eftersom jag vill att Instagram ska vara en plats där jag publicerar bilder som gör mig glad eller fått mig att tänka på något speciellt. Inte det som lockar mest likes. Det här är Zydaco, en häst som min (ganska) nya tränare Megan fött upp och lär allt hon kan. En väldigt pigg sextonåring som kan det mesta och är så känslig att jag bara behöver flytta lite på tyngden i sadeln för att han ska göra som jag vill. Det är så fantastiskt att kunna kommunicera med ett djur på det sättet. Jag kan tycka att det är minst lika härligt att rida dressyr (så otroligt svårt!) som att galoppera barbacka ute i bergen eller hoppa hinder på ridplanen. Ja, det var väl bara det som var dagens inlägg. Hur lycklig jag känner mig på en hästrygg.
