Minns ni bloggarna förr i tiden? De som mest påminde om dagboksanteckningar. Det fanns något mänskligt och ostrategiskt i att bara skriva det man kom att tänka på just då. Känslor och tankar i ett ostrukturerat inlägg. Sedan blev bloggare influencers och bloggen skulle bli ett jobb som samlade så många läsare som möjligt för att kunna sälja så mycket grejer som möjligt. På internet blir alla till slut produkter som säljer produkter. Usch, vad deppigt. Det kanske bara är jag som har blivit gammal och tycker att allt var bättre förr. Eller, det tycker jag absolut inte, det mesta var sämre förr! Här kommer i alla fall ett inlägg om vad vi gjorde i torsdags. I torsdags åkte vi upp till stallet. Min kompis Jennie och hennes dotter Ilse hängde med och eftersom båda två vill lära sig rida fick de en ridlektion. Vi övade på lätt trav och pratade om hur viktigt det är att sitta rätt i sadeln, hur hästen reagerar på hjälper och vad det är viktigt att tänka på. Väldigt kul var det. Dessutom hann jag också rida lite själv (i november rider man utan stigbyglar). När kompisar kommer med upp till stallet är det ingen självklarhet att jag själv hinner rida. Då springer jag mest runt och hjälper till. Solen går ner redan vid fem och när vi körde hemåt såg man alla ljusen från Santa Monica och Venice. Det var mycket fint. Snart har vi bott här i tio år och det finns inte en dag som jag skulle ha ångrat eller längtat efter att flytta tillbaka till Norden. Det som ändå är lite läskigt är hur jag märker att Helsingfors liksom glider mig ur händerna. Jag har inte längre koll på restauranger och barer, glömmer allt fler gator och är helt borttappad med hur spårvagnsnätet fungerar nuförtiden. Häromdagen kallade Ellen mig på skoj amerikan och samma dag sa Magnus att hans kompis Stellz gjort samma sak med honom. Det är svårt att säga när och var en kultur byts ut mot en annan, men jag antar att på samma sätt som jag förlorar koll på själva staden Helsingfors och suddas åtminstone en del av den finländska/finlandssvenska kulturen ut. Menar absolut inte att jag känner mig som en amerikan eller att jag ens vill bli det, man trivs ganska bra med att vara flytande mellan USA, Finland och Sverige. Och så antar/hoppas jag att finlandssvenskhet alltid kommer att vara en del av min identitet och mitt jobb som både författare och journalist. Read more
