I fredags surfade jag på förmiddagen och körde upp till Topanga och red på eftermiddagen. Samma kväll skrev jag ett instagraminlägg om hur bra jag mår av att ta en hel dag ledigt. En författarkompis kommenterade mycket vänligt att hon känner igen sig i det, men att hon drar sig för att säga/skriva det eftersom det finns så många som inte är priviligierade nog att ta en hel dag ledigt. Jag fattade vad hon menade såklart och kände mig skyldig till att skryta om mitt härliga liv. Lite Marie Antoinette över det (iofs säg lär citatet om varför folket inte äter bakelser om brödet är slut vara falskt). Strunt samma. Jag kände mig tvungen att FÖRKLARA hur jag menade. Trots att jag vet att hon från början fattade. Att jag får rida så mycket jag vill, gratis, på min kompis hästar gör ju inte livet mindre skrytigt. Idag, på väg hem från surfingen (second hand-bräda och vågorna är faktiskt gratis) funderade jag på varifrån den ömma punkten i mig kom. Varför det var så viktigt för mig att förklara. Jag insåg att jag alltid varit den som haft minst i kompiskretsen här. Även om jag jobbat jättemycket. De första åren skämdes jag över att ha så lite i jämförelse med andra, men nu går det lite bättre ekonomiskt och jag bryr mig framförallt mindre. Jag gör liksom min grej och sneglar inte på andr.Min slutsats var kanske att det mesta handlar om perspektiv. Jag ser mig själv ur ett LA-perspektiv, medan folk som följer mig på instagram ser mig från ett annat håll och jämför med sin egen vardag. Hur som helst så var det ändå en bra poäng om privilegium. Alla har verkligen inte möjlighet att ta en fredag ledig för att hänga på stranden och på hästryggar. [video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2022/10/export_1665879151307.mov?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]
