Jag fick precis ett samtal från min surfkompis Brandon. Han är också skådespelare och ringde mig för att han ljugit på en audition om att han kan rida och han nu ville att jag, över telefonen, skulle lära honom grunderna. Jag skrattade mycket och lovade att ta med honom till stallet nån dag. Det är mycket svårare än vad det ser ut, sa jag. Men jag tror inte han trodde på mig.[video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2025/04/img-8837.MOV?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]När jag rider min kompis Tamaras hästar brukar jag träna dem i grundläggande dressyr, men också hoppa, galoppera ute på trailen, rida utan sadel och träns och på det stora hela ha en ganska lekfull inställning. En gång i veckan tränar jag dressyr i ett annat stall och där är det fullt allvar. Jag älskar det! Min tränare kan be mig flytta över tyngden bara en aning till den vänstra stigbygeln eller lyfta handen några centimeter för att det ska bli perfekt. Eller perfekt är det såklart aldrig, men det roliga är strävan efter att bli bättre. Mitt mål är att mina hjälper inte ska synas alls och att de svåraste rörelserna ska verka enkla.[video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2025/04/automatic.MP4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]Hur som helst så älskar jag att ha allt detta i mitt liv, den stränga dressyrtränaren som ser allt och att känna som jag är tolv år igen. Så otroligt tacksam över detta.
