Varje morgon stiger jag upp mellan 6 och 6:30 och skriver en stund på den senaste Maja och Frank-boken. Jag har skrivit 95 procent av den. Fattas eventuellt bara det sista kapitlet. De senaste veckorna har jag redigerat boken från början, är på kapitel fyra eller fem. Jag korrigerar ologiska vändningar som att jag skrivit att en pappa kör bilen, men det är mamman som stiger ur förarplatsen och att det är höstväder, inte sommar som när jag först började skriva boken. Det är skönt att ha kommit så här långt. Men den här processen involverar också en hel del skam. Försöker förbise den för jag vet ju att det viktigaste är att bara få ut texten och sedan redigera den bättre. Skammen är också någon form av indikation på att jag verkligen bryr mig och har investerat känslor i boken. Jaja, vid sidan om det surfar jag. Tar en bräda under armen och går ner till vår egen strand. Det tog länge innan Magnus och jag fattade att det går bra att surfa där. Vågorna är inte jättebra, men att det bara tar fem minuter att gå från vardagsrummet till strandkanten övervinner de mediokra vågorna. Underbart är det.[video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2022/11/IMG_8593.MOV?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]Igår passade jag på att åka upp till stallet på eftermiddagen och rida tre hästar. Två tränade jag dressyr med på ridplanen och den tredje galopperade jag ute med i terrängen. På alla sätt en perfekt dag. Sade det faktiskt högt i ett sammanhang, alltså att jag lever ett perfekt liv. Det visade sig vara en enormt provocerande sak att säga högt. Och det är klart att jag också har dåliga dagar, att jag oroar mig för saker, får nej och känner ångest. Men det utgår jag från att folk fattar trots att jag säger att mitt liv är perfekt.
