Frida och jag har vid det här laget ordnat närmare tio Mother & child-workshops uppe i Topanga. I början var det lite kaotiskt, men nu har vi skapat ett system som funkar. Barnen och föräldrarna får lära sig om hästar, hur man är med dem, borstar dem, rör sig kring dem och kommunicerar med dem. Sedan får alla som vill rida lite. Majlis är nuförtiden stor nog att hjälpa till genom att både demonstrera och leda runt barnen på hästarna. Den här gången var det en blandning av svenskar och amerikaner som kom. Mycket bra gäng och det var otroligt fint att se hur de som gjort workshopen fler gånger blivit modigare och skickligare att handskas mmed hästarna Majlis var så stolt när hon fick visa vad hon kunde. Och Frida hittade fyra ägg i en av hjälmarna. Hönsen får gå ute på dagarna och det gör mig glad. Ibland kommer det en prärievarg och norpar en, men för det mesta överlever alla. Vi pratade om hur det är en sak att klappa en häst när man själv står på marken, men en helt annan att sätta sig på 600 kg muskler med egen vilja och instinkt att fly.[video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2025/09/4b9e273e-53a7-4929-bb6f-5c13eb12fe78.mov?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]Jag stod och longerade en åttaåring när Majlis plötsligt galopperade förbi i bara grimma och utan stigbyglar. Det är en tid sedan hon har ridit så jag var ganska imponerad (eller som mamma är man väl alltid ganska imponerad av sina barn. Noll objektivitet här). Hon var också väldigt lycklig över galoppen och vill nu rida varje dag. [video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2025/09/img-4044.MOV?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]Jag passade också på att ta mig en galopp. Frida pratade om hur viktigt det är att kommunicera med hästen och hur man inte alltid behöver träns och sadel. Har man en bra kontakt kan man ibland rida utan hjälpmedel.
