Häromdagen följde en man efter min svärmor när hon var ute med hunden. När svärmor vände sig om gömde sig mannen halvhjärtat bakom buskar och träd. Och när svärmor kom hem och berättade vad som hänt rusade Magnus ut och konfronterade mannen (som stod och spanade utanför huset där svärmor bor). Mannen svingade knytnävarna och träffade Magnus i ansiktet. Inte hårt, men tillräckligt för att jag ska tycka att det är obehagligt. Maggan är ju en ganska stor och stark person och tyckte inte det var speciellt läskigt alls. Han skällde ut mannen, som för övrigt hade blont kort hår, tunna glasögon och blå shorts (bra att veta ifall ni rör er kring Djurgården). Han är såklart polisanmäld.Efteråt har jag tänkt extra mycket på hur det är att leva ett liv där man som kvinna ständigt, mer eller mindre medvetet, planerar för att risken ska vara så liten som möjligt att bli kidnappad, våldtagen, misshandlad, tafsad på eller bara känna sig rädd. Ni vet säkert vad jag menar. Ta en uber hem istället för att promenera, inte genvägen genom den parken, nycklarna i handen, byta sida på gatan när killgäng kommer emot, hålla koll på sin drink på nattklubben och tusen andra som justeringar det för att skydda sig själv.Visst är det ändå ganska sjukt att vi lever så här, som om det vore helt naturligt att kvinnor måste vara försiktiga så de inte skadas av män? Tur att svärmor har en ganska så stor hund.
