Jag har alltid haft killkompisar. Som liten var det helt naturligt, senare i högstadiet och gymnasiet handlade det om nåt slags feministiskt trots där jag ville bevisa för mig själv och alla andra att människor av olika kön kan umgås utan romantiska eller sexuella intentioner. Och så har det förblivit. Har än idag många goda manliga vänner. Som alltså bara är vänner.Hemma i Finland och Sverige är det inget konstigt med det, men här i USA är det känsligare (ursäkta, nu blir det anekdotisk bevisföring). Pappor till barnens vänner, till och med folk vi känt i många herrans år, går alltid genom Magnus om det ska ordnas playdates. Även om det blir bökigare. Mammorna kontaktar alltid mig. Minns en gång när Magnus var bortrest och vi skulle ta barnen på en cykelutflykt till Venice och det visade sig att också mamman i familjen vi skulle cykla med fått förhinder. Det var så otroligt obekvämt för pappan att umgås med mig utan våra respektive. Jag tror att han kände sig på gränsen till otrogen.När killarna Magnus och jag surfar med (än så länge är jag enda kvinnan på vår strand) sms:ar eller DM:ar om vågor och tider vi ska ses är de alltid noga med att inkludera Magnus, även om de vet att det bara är jag. Jag antar att det är för att visa att de inte flirtar med mig. Vad vet jag. Kanske det är svårare med nya bekantskaper. Kom att tänka på detta eftersom jag precis fick ett meddelande av en finsk, manlig, kompis som undrade om han och jag ska surfa imorgon. Det är liksom inga konstigheter där för vare sig hans fru eller Magnus. Eller vi behöver inte förklara att vi hörts för att det är misstänksamt att en kvinna och en man håller kontakt.
