Häromdagen talade jag med en mamma på skolan som berättade hur smart och kreativ och akademiskt tidig hennes åttaåriga dotter är. Vi började tala om vad vi önskar att våra barn ska få och bli när de växer upp då hon lutade sig fram mot mig och viskade: "Det här skulle jag aldrig säga till min dotter, men jag önskar att hon gifter sig rikt och inte behöver jobba en enda dag i sitt liv". Själv har den frånskilda mamman samma ambitioner trots att hon gått på ett av USAs bästa universitet.Jag blev lite paff och sade att jag önskar att Majlis ska bli riktigt bra på något hon tycker om att göra och känna att hon inte bara kan försörja sig själv och friheten som kommer med det, men också veta att hon kan göra vad hon vill utan att behöva förlita sig på en man. Jag tror att det finns en mer eller mindre osynlig maktobalans i en relation där den ena tjänar avsevärt mycket mer än den andra. Och jag fattar kanske vad mamman menade, att ekonomisk trygghet är viktigare än något annat i att land som USA som saknar samma skyddsnät som vi har i Norden. Att ha friheten att göra vad man vill utan att oroa sig för räkningar. Men ändå. Det kändes ändå så oerhört bakåtsträvande i ett land som fortfarande har långt kvar till jämställdhet. Kvinnor i USA fick rätten att ha egna kreditkort utan en man som skrev på först år 1974 (inofficiellt fortsatte kreditgivare att diskriminera kvinnor). Först 1994 kom en lag som skyddar kvinnor från våld i hemmet (inklusive våldtäkt). Kanske det är konservativa vindar världen över. Kanske det är en kulturell grej eller så är folk bara olika. Men nu som har eller har varit barn, kan ni se er själva i denna (pragmatiska) önskan?
