Nu har min bok legat ute i ungefär en vecka och jag fått några recensioner. Hittills inga sågningar och det är jag såklart tacksam för. De flesta har till och med varit bra. Som författar ska man inte kommentera sina recensioner, bara tacka och ta emot. Eller inte ens det behöver man göra, man kan bara rycka på axlarna och tänka att så här kan en person också uppleva boken. Under åren jag gett ut böcker tror jag att jag blivit bättre på att läsa recensioner. Jag har aldrig gett mig in i diskussioner med recensenter, men det finns en som jag fortfarande tänker på. Det var när min första kapitelbok om hästar kom ut ("Ett himla tjat om hästar") och recensenter på Hufvudstadsbladet tyckte att det var för ansträngt och woke att huvudpersonen hade två mammor. Jag måste erkänna att jag än idag stör mig lite på det. Det är inte precis som om det finns för många böcker med samkönade föräldrar. Sen fattar jag ju att det kanske är roligare för recensionsläsaren att läsa en sågning, men jag hoppas att man kan få glädje från annat håll. När man skriver en bok krävs det nämligen så mycket tid och känslor och ångest att ett offentligt avfärdande kan göra riktigt ont. Speciellt om man är ny i gamet. Och innan någon kommenterar: Klart att sämre böcker ska få ärliga recensioner. Men ibland känns en hård recension mer som en njutningsfull förnedring. Eller kanske så här: Vissa recensioner handlar mer om recensenten, som vill visa sig smart och rolig. Kanske till och med underhålla. Och det tycker jag är onödigt.
