På tal om böcker så fick min bok "Adnans hemlighet" en så fin recension i Sydsvenskan. Det var ett beställningsjobb från Röda korset och såna böcker vill man ju extra mycket att ska bli väl emottagna. Är det en bok jag skrivit på eget initiativ är det liksom min ensak, men när någon betalat mig för att skriva ska det helt vara bra recensioner. Eller sånt kan man såklart inte påverka, men ni fattar.Jag har varit skonad från ordentlig sågningar (googlar dock aldrig mina böcker så vet inte vad privatpersoner tycker) men en gång skrev en recensent i Huvudstadsbladet att hon tyckte jag var lite väl woke (mitt ord!) eftersom föräldrarna till huvudpersonen var två kvinnor. Det är jag lite sur på fortfarande.Hur som helst, Adnans hemlighet riktar sig främst till barn som har föräldrar med PTSD. Det är inte en handbok, utan en bok där barnen ska kunna känna igen sig. Representation är otroligt viktigt och läser man bara om barn med föräldrar som inte lider av psykisk ohälsa kan man känna sig ganska ensam. Och vice versa. Recensionen ligger bakom bakom betalvägg. Men här är ett utdrag ur den:"Inför detta bokprojekt intervjuade författaren och journalisten Peppe Öhman barn som lever med släktingar som är drabbade av PTSD. Hon kom i kontakt med dem via Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Malmö. Historierna var tunga och i en intervju berättar hon att hon konstant tänkte på ”hur otroligt orättvist livet är. Det handlar bara om var man är född, vilken otroligt stor skillnad det kan vara, mellan barn och barn och människor och människor.”Det gedigna förarbetet märks i boken. Historien är trovärdig, även i dialogen mellan förälder och barn. Men den största behållningen med ”Adnans hemlighet” är att den inte handlar om föräldrar som mår dåligt. Visst är det bakgrunden mot vilken detta äventyr med kattungen utspelar sig, men pappans sorg och mammans frustration hålls hela tiden i utkanten av berättelsen. I centrum står en pojkes livfullhet, kärleken till den nya cykeln som han bär upp och ner för trapporna för att förhindra stöld och så den starka längtan efter ett husdjur.Adnan växer när han tar ansvar för en övergiven kattunge, när han lär sig att torka upp kiss och plocka upp bajs men framför allt när han tar mod till sig för att fråga om hans katt kan få bo hos granntanten. Adnan kastas in i ett äventyr och klarar sig galant ur det.Denna ljuvliga kapitelbok kan säkert hjälpa barn som har föräldrar med psykisk ohälsa, men det är ingen handbok. Peppe Öhman och Rana Kadry har utgått från barnets blick för att berätta om några spännande dagar i en pojkes liv.Den här gången vann den roande sidan."Usch vad skrytigt det känns att publicera detta här, men kände mig för stolt över det för att låta bli. Här finns boken.
